En avlägsen vän försvinner, vi pratade nån gång, musiken var vår gemensamma nämnare, känns konstig när någon så ung går bort, som hade framtiden framför sig, ibland kan man känna att, fasen, jag har gjort mitt, skulle man gå bort nu så har man i alla fall levt, gjort det där som man velat göra, eller har man?

Jag har min kärlek, henne vill jag inte lämna, jag har min son Zack, honom vill jag se växa upp och bli en vuxen man, jag har Smilla, hon är inte min men ändå min, henne vill jag se växa upp och bli den tokiga tjej som tar världen med storm, jaga hennes kommande pojkvänner, jag vill sitta uppe och vara orolig, vänta på dem när de är hos “kompisar”, åka på semester, vara töntig gubbe, vara den som de kan söka trygghet och svar hos när helst de än behöver, jag vill vara Åsas trygghet, jag vill leva i 1000 år, nu fick inte min avlägsna vän göra detta och det känns i mig, tänker på de som är närmare mig, tänker på min far, 76 år, jag vill bli som han, den starka, stora, som jag alltid kunnat ringa om det är nått, jag vill vara som min mor, alltid trygg, vänlig och tålmodig, men leva längre, hon fick aldrig gå i pension, då kan jag tänka att va fasen ska man pensionsspara för? Ge mig pengarna nu så jag kan leva upp dem ihop med barnen och den jag älskar.

Jag vill bli som min bror som gav mig en hård men rättvis barndom, jag vill bli mig själv, tror jag duger som jag är, gäller bara att göra det man vill, ta tillfällena i akt, livet är för kort och det är ju inte så att nån av oss kommer vinna…

RIP min avlägsna vän, hoppas du funnit ro, till resten av er som läser detta, gör va fan som faller er in och ta ingen för givet, själv ska jag försöka få fart på mitt kommande projekt och företag och ta hand om familjen, den är konstig, knasig och alldeles alldeles underbar.

2014/05/20