Lördag – Häst & hund.

Blev en lång runda med Smilla och Picazo, 10263 steg närmare, det var kallt i vinden men solen lovade lite värme, bara den fick vara ifred från molnen.

Det är en lång sträcka asfalt innan vi kommer till grusvägen, att rida utmed en väg måste vara läskigt, både jag och fajta tyckte det var läskigt när det kom bilar men Smilla navigerade och hejade glatt på bilisterna som faktiskt tar en väldig hänsyn, förutom de som man ser är golf-morsor som tycker att vägen är till för bilar. Hästar, hundar och andra djur kan ju gå någon annanstans, de hejar inte, de ser mest besvärade ut över att de behöver sakta ner, för deras BMW-suv kan ju bli skitig eller än värre, få repor om de skulle få en häst på den.

Viker ner på grusvägen, släpper Fajta som snokar runt, Smilla travar iväg, vänder, travar tillbaka, travar bort igen, jag lunkar på, näsan rinner lite, det är rätt kallt, minus 3 eller 4, i vinden kanske -8 eller 10, det är tur vi har bra kläder, tänker alltid att det är värt att lägga lite pengar på underställ och vindbyxor, sockar från svärmor, halsduk från min älskling och handskar från Tegera, då är en sådan här promenad rätt behaglig.

Passerar en å och en bro, Fajta håller sig runt om en, det är skönt att ha en hund man kan lita på, inte ens när en hare drar förbi så sticker hon, hon tittar på en som om -“Får jag!?!” -“Nej!” och så lunkar hon vidare, Smilla galopperar lite med Picazo, han e pigg för att vara typ 20 bast eller så, lite fjompig när det gäller stubbar, stockar, stillastående bilar, fåglar och mig…

Kommer till en låååång backe, Smilla sätter iväg, Fajta tittar på mig som om hon tänkte -“gamle man, klarar du detta?” sen ropar Smilla att det kommer en hund så jag kopplar Fajta och fortsätter upp för backen, ute på åkern kommer en gentelman med en hund och bössan på axeln, vi säger hej och var o en fortsätter på sitt håll, såna möten gillar jag, vill inte heja på andra hundar, Fajta tycker inte det är kul.

Klassiskt meningsutbyte är annars:

– ååh får min hund hälsa på din?
– nej! helst inte
– nähä, varför inte?
– därför att jag inte vill det.
– men min är snäll!
– det skiter jag fullständigt i!
– jaha, ja ja…

Så nu vet ni det!

Sen möter vi svenska hillbilly-landslaget på en Toyota Pickis, men de är också vänliga, hejar från flaket där de trängt ihop sig med sina svarta Labbar, jag o Fajta står i vägkanten o hejar tillbaka, går sedan vidare, funderar på vad de jagar här ute, antagligen Fasan, märkliga djur som ser ut som de ska falla baklänges när de springer, nu kommer jägarna igen, alla i varsin bil, Smilla uttrycker sina tankar på ett vokalt oacceptabelt sätt, en av jägarna stannar till, jag tänker på Lennart Jähkel, han frågar om vi sett hans svart-lab, tänkte svara att jag sett ett meth-lab nere i skogen, men håller tyst, svara nej, han glider vidare 100 meter, stannar, plockar upp sin svarta Labrador ut med vägen, skönt tänker jag.

Resten av vägen till stallet är lugn, några Fasaner, harar, fler golf-morsor, men de flesta är glada, alla bilar med barn i blir det cirkus när de ser hästen, de vill med ha, de lovar att vara snälla, hjälpa till, klara det helt själva, helt utan de vuxnas hjälp, lycka till sänder jag till mammorna och papporna, snart ses vi här ute.

Smilla är duktig med Picazo när jag är med, tror hon e lite latare när mamma är med, men nu sköter hon faktiskt allt själv, förutom att få ner sadeln från högsta plats i sadelkammaren, men det har jag överseende med.

Nu ska jag sätta henne på tåget till Varberg där hon ska hänga med moster Tanja och jag o Fajta blir själva i helgen…

2017/02/10