Stallkatt

Tänker att -"stallkatt måste vara det optimala".

De smyger runt i stallet, käkar lite vad de hittar plus att det ligger en stor säck mat på ett skåp där de går och käkar när de vill.
Alla i stallet gosar lite med dem och de väljer o vrakar mellan alla potensiella gosobjekt, kan vara människa, hund eller en annan katt, höbal eller ett skitigt hästtäcke... eller bara slöa vid en säck med kattmat uppe på ett skåp.

Stallkatt delux

Det är ett par minusgrader ute och Smilla håller på att göra Picazso klar för en liten tur, jag och Fajta hänger med, tar med mig kameran för att fota lite i naturen, tycker det är rätt skönt att gå ut i skogen och bara fotografera, inte för att jag är nån naturfotograf, mest för att ha nått o göra medan Smilla och häst gör sitt och Fajta irrar runt och letar efter nått gott att tugga på, kan vara hästskit, vildsvinsmat vid åtlarna m.m.

Det blåser snålt på vägen ner mot skogen, en tre fyra snöflingor fastnar i pälsen på Fajta, tänker att bara vi kommer till skogen så blir det varmt, mina gamla Graninge-kängor har gjort sitt känner jag, sulorna är som hockeypuckar när det blir nollgradigt, men de håller värmen, mössa och två huvor har jag idag, hatar att frysa om huvudet, halsduk, underställ, raggisar, ska nog klara mig från kylan. Fajta håller låg gång, hon gillar inte att gå i koppel och definitivt inte på fel sida av mig, men så är det idag, blir bättre när hon får ströva fritt.

Korsar Halmstadvägen och fortsätter upp i skogen, det lutar bra uppför och jag kopplar loss Fajta så man slipper bråka med henne samtidigt som man slirar runt i backen med 3 kilo kamera. Smilla och häst försvinner upp för backen, Fajta viker av till vänster ut i skogen, ropar till henne att komma tillbaka, vilket hon alltid gör, så även denna gång, hon går tätt bakom mig, men när avståndet mellan mig och Smilla blir för stort blir hon lite orolig och vill mana på så att vi kommer ifatt, säger till henne att jag e en gammal gubbe, hon får ha tålamod. Smilla väntar på oss när vi kommer upp.

För mig är detta kärlek eller beundran.

Följer stigen genom skogen, det är tyst, vindstilla och behagligt, tar några bilder, mest för att ställa in kameran, funderar på det här med att fota svart-vitt eller färg, jag fotar bara svart-vitt nu, innan var det bara färg, men då fotade jag ju för att skapa min bild i efterhand, bygga min bild i datorn, då var färgen viktig, nu mer utmanar jag mig med att ta bilder som håller som bilder, att de ska säga nått, att de ska tala för sig själva, det är en helt annan sak, men de behöver fortfarande lite efterarbete i datorn =). Tänker att bilder behöver ord, finns inte det så finns inte bilden, ser många bra bilder idag på sociala medier som talar enkelt för sig själva, kärlek, lycka, sorg, men när man får 6-7 ord till så växer de och berör, svårt och förklara, avundas Åsa ofta för att hon kan ta jäkligt bra bilder med sin mobil, hon tar bilder för att hon tycker det är kul, har jag tappat det tro? Tänker jag för mycket när jag fotograferar? Jag tycker ju att det är kul.

För mig är detta frihet.

Nu är Fajta borta, ropar på henne men ingen hund dyker upp... Smilla är långt framme, nästan framme där stigen korsas av en grusväg, visslar på Fajta och lite längre fram dyker nått svartvitt upp, hon är alltid nära, tror nog att hon alltid har full koll på vart man är fast man inte ser henne. Svänger ut på grusvägen och Smilla säger att hon galopperar bort en bit... galopperar, skrittar, travar... vet inte vad som är vad, det enda jag vet är att lunkar är inte en gångart, det har jag fått höra =D... jag o Fajta lunkar på.

Tar några bilder på smilla där de går ner för en backe, tänker att det är rätt ok bild med ljuset och skuggorna, Smilla ropar att de tänker vända där nere och galoppera upp igen, jag och Fajta sätter oss och väntar, tänker att jag får ta några bilder när de kommer upp för backen.

För mig är detta funderingar, luft, lugn, reflektion.
För mig är detta glädje.

Vänder tillbaka hemåt, kommer till "krokodilen", en trädstam som ser ut som en krokodil som lurar, tänker att det gör det faktiskt, tänker också att det är mental stimulering att gå runt i skogen, allt kan få en kul liknelse, bara man tar sig tid att titta, fundera, reflektera, reflektion är nått som vi människor gör mindre och mindre i dag, man bara kör på utan att reflektera över varför.

Krokodilen

Går och spanar motiv, hur ljuset faller, tar några bilder på Smilla när de passerar ett område ljus och skuggor, tänker att det är allt som behövs för att föreviga 1/150 sekund av ens liv, ljus och skuggor sen finns det där, är det inte rätt magiskt, men det är också ett ansvar, att förvalta något på bästa sätt, åter igen att reflektera över, hur många som fullständigt skiter i vad deras agerande leder till, hur många som faktiskt kan komma till skada, jag går här i skogen och funderar på vart man som ungdom idag vill komma med att kasta sten o skit på blåljuspersonal, var i kroppen känns tillfredsställelsen att -"ja, där gjorde jag nått bra!!!", kan inte vara i skallen iallafall, nått måste vara fatalt skadat, antingen i samhället eller i personen i fråga, kanske en kombination av båda, vilket jag tror på, och då stannar jag hellre här i skogen ett tag till, där de mest primitiva arter på vår jord lyckas sammarbeta.

Åter en bild i form av frihet.

När vi är påväg tillbaka hör vi nått som skäller, det är inte Fajta, för hon är en halvmeter bakom mig, säger åt henne att komma in, sätter på henne kopplet och väntar, lite längre bort ser vi det karaktäristiska beteendet av en Golden Retriever som studsar upp och ner, skäller och hoppas att det finns en skål mat på andra sidan diket samtidigt som ägarna skriker som om livet hängde på det

-"TJAAAABOOOOO..... STANNAAAAAA!!!"

Tjabo rör sig inte framåt, Tjabo rör sig upp och ner i studsande form...

Jag, Fajta, Smilla och Picaszo står still tills ägarna kopplat Tjabo, sen går vi till mötes med de tre, Fajta något avvaktande, Picaszo något -"still hund annars trampar jag på dig", ägarna till Tjabo -"ursäkta att vi skrek så, vi visste inte vad det var han skällde på..." Tänkte på vad kunde det vara som Tjabo verkligen inte fick skälla på då? en säck Doggy?

På vägen tillbaka hittade jag nått som såg ut som en hästhov i gummi, smilla förklarade att det var en boot, eller hovskydd... -"inte min iallafall", tänkte att jag tar med den till stallet iallafall, kan ju vara nån där som tappat den...

En timma och 20 minuter går fort när man funderar, när jag går in i stallet så noterar jag att stallkatten fortfarande ligger vid säcken med mat, det är helt ok att göra det om man är katt, kanske reflekterar den över varför just han har en hel säck med mat...

Det jag också tänker är att hur sjukt glad Smilla är för denna häst, att hon ger sig ut i ur och skur, vinter som höst som sommar eller vår för att ta sitt ansvar (med lite hjälp av mamma) för hästen, inte en gång har jag behövt hjälpa henne med att ta in, hämta, leda, städa, borsta, hon löser detta själv, utan protester, utan gnäll, utan -"meeen, jag orkar inte"... det är beundrar jag och är glad över, för jag är sjukt rädd för hästar...

Glädje, samspel, friskhet.