Som ett barn

steve

som länge längtat efter att få se den där filmen på bio, som alla pratat om, men ingen sett, spänningen, förväntningen, det liksom pirrar i magen när jag lämnar in jackan i garderoben, jag och Jacob har varit på vår beskärda del av konserter, framförda av vår tids största och produktivaste progressiva rockband, RUSH, sett dem både i Stockholm och London, men detta är inte RUSH, det är huvudmannen från ett av nutidens progressiva rockband, "Porcupine Tree", Steven Wilson, han har tillsammans med Guthrie Govan, Marco Minnemann, Nick Beggs och Adam Holzman samt fantastiske fotografen Lasse Hoile skapat nått oförklarligt.

4:e raden, plats 258, där skall jag sitta, ja sitta, inte stå och vröla o låta, detta är inte den typen av konsert, detta är min typ av konsert, där man sitter ner, njuter, ger bandet sin tysta uppskattning under låtarna och på ett högvördigt sätt mellan låtarna, klart att bandet föder sin energi på publikens gensvar, och självklart finns den energin där, men den är inte huvudfödan i detta arrangemang, det är musiken, det visuella, de fantastiska harmonier som uppstår, som Mr Wilson själv säger, -"sitt ner, för även om vissa partier skulle funka att röja till så kommer det partier av kaos och då är det bättre att sitta ner, men gillar ni det ni hör, låt oss höra det".

Det är svårt att förklara 2 timmar senare vad man upplevt, när vi går tillbaka till bilen efter konserten försöker jag sätta fingret på vad det är, men det enda jag kan jämnföra det med är, att jag just varit på bio, sett en av de bästa filmer jag någonsin sett, regisserat av Lasse Hoile, och filmmusiken framfördes live av ett av de bästa banden jag upplevt.

Som med all form av konst, vare sig det gäller musik, film, målning eller foto så måste det finnas en botten, ett djup, där det artistiska eller konstnärliga föds från, detta album, "Hand, Cannot, Erase", handlar om en kvinna som växer upp, som flyttar för att leva i staden, mycket isolerad, en dag försvinner hon och ingen märker det, vad som egentligen är riktigt intressant i denna historia är att ens första reaktion när man hör en berättelse som den är, "äh , en krum liten katt-tant som ingen lagt märke till, som ingen bryr sig om, det händer ju hela tiden", men denna kvinnan var inte sådan. Hon var ung , hon var populär , hon var attraktiv , hon hade många vänner , hon hade familj , men av någon anledning , hon hittades död i sin lägenhet, efter 3 år, aldrig saknad.