Stolt.

Man blir stolt, sjukt stolt när hon samlad leder sin hund genom banan, på ett vuxet sätt, hon vet hundens begränsningar och var hunden är osäker, hon stannar till, låter hunden samla sig, lugna ner sig, hon går, inte springer, går, genom de hinder som hon vet är svåra, hon har en plan, hon har tränat i knappt ett år, det är första tävlingen någonsin, hon är 11 år.

Vi tittar på henne när hon går banan med de andra tävlande, ser så liten ut, de andra är vuxna människor, i sportkläder, tuffa jackor och skor, Hon i sin lila favorit jacka o gympadojjor, pratar med sin tränare Johan, lägger upp en plan, Johan, denna otroliga människa, som en hel dag åker upp och stöttar sina elever i en klass 1 tävling, inspirerar och pushar, engagerar sig i dessa som behöver det mest, jag beundrar sådana människor.

Jag ser förare som jagar på hundarna i rasande tempo, de hopper in i hinder, hinner inte med, ramlar ner från hinder, 2 meter höga, de bryr sig inte, bara kör, kör, kör… jag ser förare som blir irriterade på sina hundar när det går i mål för att de fått straffpoäng eller diskats, deras hundar… som de själva tränat, varför? de borde ju veta hundens begränsningar, känna av vilken form hunden är i, de borde stannat hemma o huggt ved eller nått annat istället tänker jag.

Jag ser Smilla, lugnt och planerat föra Bita genom banan, steg för steg, hinder för hinder, inget gapande, inget skrikande, lugnt och med en klar plan.

10 fel och 15:e plats av 53 i Agility-klass, Nollar och blir sjua i hopp-klass, får en “pinne”… jag vet inte så mycket om denna världen, man jag vet att det är bra, bra att hon hanterar situationen på ett fantastiskt bra sätt, jag blir stolt.

Super grattis Smilla till en fantastisk väl genomförd debut tävling =).