Vaknade på morgonen av att äntligen få komma iväg och fotografera lite, föga visste jag att jag några timmar senare skulle åka hemmåt med en liten klump i magen, en klump av olust, en klump av att “är det rätt”?

Vet inte vad jag förväntat mig, egentligen inget så jag inte visste vart vi skulle, det var bara Jonas som varit där innan. Glider in på parkeringen och hjärtat börjar bulta lite, coolt ställe, men jäklar vad stort, kommer ta några timmar att gå genom det om vi nu inte blir utkastade av polis eller nått vaktbolag.

Ett nedlagt slakteri, en av Sveriges säkraste arbetsplatser för 20 år sedan, lite som när man själv började på Halmstad Järnverk, herregud, folk hade ju jobbat där i 40 år, det skulle ju aldrig läggas ned, men så stod man där en dag och lyssnade på radio, 800 personer skulle få gå från halmstad järnverk sa de?!? jasså, det hade man ingen aning om, tur man var ung, hade framtiden för sig, men de som kanske var i min ålder idag, som stod med lån, hus, bil, ungar, hur skulle det gå för dem? ja de fick väl klara sig själva tänkte de stora ägarna, så tänkte de säkert här med, koncernfolk och pampar som satt i den fina kontoren som vi nu trampade genom, totalt sönderslagna av ungdomar som inte har nått bättre för sig, har gjort det själv, med gamla spökan hemma, gamla Söndrums-skolan, gamla Selmas hus, vi var där och levde loppan, inte för att förstöra utan för att vi inte hade nått bättre för oss, Hyddan, Kojan, villan, alla ungdomsgårdarna var ju stängda.

Trampade oss genom tomma kontor med skrifter på väggar och dörrar, “don´t open, death inside”, “i keep my head under water”, o s v, rutor utslagna, möbler sönderslagna, men det mesta fascinerande var att det hängde en gammal tjock-TV, hel och orörd, tänkte att dagens ungdommar har ingen aning om hur man roar sig, tjock-TV är ju det ultimata “släng ut genom föstret” objektet, var sugen ett tag men lät den hänga kvar… för det är en av mina principer, det jag lämnar på en öde plats är mina fotspår, allt annat får vara som det är, kan slinka med ett obetydligt minne av noll värde, men inget mer.

Klev genom de gamla labb.områdena, företagshälsan, chefens kontor där många svåra eller obekväma beslut tagits, genom omklädningsrum där män eller kvinnor tagit av sig sina äckliga arbetskläder, slängt de till tvätt efter veckans jobb och såg fram mot fredagens grill och flaska vin, kanske plockat med nått från förpackningsavdelningen hem, nu tyst och sönderslaget, en Ohlsson jobbade där, det såg jag på en tejpremsa på ett skåp, vet inte om han/hon var gammal eller ung, men ser framför mig en ljushårig yngling, 20-25 år som är nöjd med sin lön, han har ett jobb, han kan fixa med sin 142:a så tjejerna vid grillen blir imponerade, så var det då, nu ska alla ungdomar bli kändis bartender eller doku-såpa kändis, blogg drottning eller blogg krönikör, arbetets tid är förbi, det har vi själva sett till att ge bort, utanför vårt lands gränser, utom vår kontroll.

Kommer ner till styckningsavdelningen, banor av stål i taken, gjorda för att tåla ett bra stycke kött, ett sågblad, stort som oljefat hängde kvar, en blandning av rost och troligen nått annat har lämnat en märklig patina på ställningar och bord, det mesta är nedrivet och trasigt, men vacker graffiti på väggarna, måste tagit timmar att skapa, snyggt gjort, inget jävla kladd utan gedigna konstverk, de hade säkert kunnat vara där redan innan stället stängdes, det hade nog behövts, jag var på SCAN slakteriet i stan en sommar, sett när grisar avlivats med gas, hur de tömts på blod, skållats, borst-brännts och sedan styckats upp, skeppats ut till oss konsumenter, ingen kul syn, men det är så vårt samhälle ser ut, snabbt och billigt utan nån form av tanke, djuren föds upp för att ätas av oss, hade kanske själv tyckt att skall det ätas så skall man ha ihjäl det själv, men tror många djur hade lidit ofantligt mycket mer om Erik Stenström på Sandlättsvägen skulle ha ihjäl sin gris för o äta idag.

Se kommer vi ut i själva avlivningshallen, där för första gången tycker jag mig känna lukt av död, blod och obehag, det gröna lugnande ljuset från fönstren är skräckinjagande, det skulle väl lugna djuren när de gick upp mot sista vilan, på nått sätt så tror jag inte det funkade, djur känner när det är nått på gång och kapitulerar, de går genom gångar av stål, jag går där själv och känner obehaget, fast jag vet att jag går från släkt-rännan så är det obehagligt, man är instängd, kan bara gå framåt. kommer ut i “stallet”, här slås jag av tanken att det är som djurens koncentrationsläger, de kommer ingen vart, de får lite vatten, de har tuggat sönder plankorna som sitter bakom vattenskålarna, som möss eller råttor gör när de är trängda, jag går i rännan, infarten till slakteriet, den sista gången de troligen går självmant här inne, resten är slussande mot slutet, men det är så vi lever, det är så vi vill ha det, men blundar för vad det innebär. Går in i vad som kallas skållningen tror jag, det är här efter att djuren avlivats, skållas för att få bort päls, de bränns av i två stora ugnar, åker igenom ett bladverk av plåtbitar fram till stora borstar som tar det sista, tycker det är väldigt obehagligt att gå där, man kan nästan höra ljuden, känna lukterna, känna paniken i byggnaden, för ingen vill väl dö, ingen vill bli mat åt någon annan, men det är vårt val, vi har skapat detta monster till fabrik för att du och jag skall slippa göra det vi egentligen borde göra, skaffa vår egen mat, jag vet att det inte hade funkat så idag, 70% av sverige skulle svultit ihjäl eller levt på grönsaker o sallad resten av livet om vi varit tvungna att göra jobbet själva.

Kommer ut, andas frisk luft, där inne är det unket, kvalmigt, lukten av fågel spillning är överväldigande, här ute är det friskt, behagligt, ser på Anders att han med tycker det är rätt skönt att komma ut, det enda som lever nu där inne är duvor i mängder, men även nu så lurar döden där inne, vi ser mängder av fågelrester och döda fjärilar, mina funderingar går till de tusentals djur som mött sitt öde, de levde, de åt, de mådde förhoppningsvis bra på sina gårdar tills den dagen kom då de blev vad de var uppfödda till, Mat.

Sista tanken som slår mig innan vi åker därifrån med kamerorna fulla av bilder är att:

Vi har sett massor av klotter, skrifter från ungdomar som drivit runt där inne med sprejburkar i sina händer och skrivit ner vad de känner, “do not open, death inside, i keep my head under water, fuck the police, fuck aijna, life is an endless road to ruin, if i die, who cares, do not open, hor(r)or inside, lets burn the place down, welcome to hell, we live a life of hell and dispare” o s v, o sv….

Inte en positiv tanke har skrivits på dessa väggar…

lucifer

 

2014/07/16