Mina kvarter.

Åkte ner till min far och gick en vända längs minnenas aveny, det är konstigt hur stor världen var när man var barn, kommer inte ihåg så mycket från min barndom, vissa säger att man haft en lycklig barndom då, tror jag hade det, en lugn och stabil tillvaro med en far som arbetade på Halmstad Järnverk och en mor som var dagmamma, alltså alltid nån som var hemma när man kom hem från skolan. Man gav sig ut på sina äventyr efter skolan, när jag var unga var jag mest för mig själv, åkte skateboard, mycket och länge, det var befriande, tyckte mest att de kompisar man “umgicks” var mer än mig, vi var inte lika fina som de andra, vi bodde i ett område som var lite finare, men vi var arbetarklass, dock var det inte vårt fel, vårt hus var det tredje huset som byggdes där, mormor och morfars var det första, ingen ville bygga där då, det är annorlunda nu, det blev mycket annorlunda på 70-80-talet, men man gled runt på sin Alva bräda och njöt av vinden i håret, åkte alltid barfota så det hände att man skrapade tårna i asfalten, men det spelade ingen roll, det hörde till, hjälm och andra skydd existerade inte, man lärde sig genom att slå sig, slå sig ordentligt alltså.

Kommer ihåg en gång, en ljum sommarmorgon, efter sommarlovsmorgon slutat och jag i shorts och t-shirt, 13-år gammal, sparkade mig iväg på brädan, gled runt, sökte mig till de fina ny-asfalterade vägbitarna som fanns, där ljudet från hjulen blev till ett dovt vinande, där trivdes jag, gled ut med Örnäsvägen, upp Enplansvägen, vidare in på Västergårdsvägen för att svänga höger mot Paviljongvägen, siktet inställt på backen vid Jutarums idrottsplats, en lagom backe att få lite fart i, och på vägen ner till simstadion, slutmålet.

Åkte några vändor i backen, vi ungar hade byggt en liten flip ramp som man kunde rulla upp på och testa lite trick, inte så avancerade som idag, mest upp o vända o ner igen… men dock lite trick. Sista vändan tänkte jag, sen skulle jag åka vidare, väl på toppen av backen så fångades min uppmärksamhet av något helt annat, en tanke som jag funderat många gånger, men som mitt förnuft alltid hade segrat över, fram till denna dagen, jag skulle fasen ta backen ner till ko-porten, hade cyklat den massor av gånger där, tok brant backe, och efter det var det go ny-asfalterad cykelbana ner till simstadion och jag kunde plocka upp Stefan på vägen…. så fick det bli, masade mig upp för paviljongvägen igen, den lilla cykelvägen gick mellan baksidan av Helens Rör och Jutarums idrottsplats, brant ner mot “Ko-porten” som gick under Tylösandsvägen… andades, hjärtat slog lite snabbare där jag stod på toppen, vilken jävla backe, superskön, skulle haft en fet jäkla vert-ramp längst ner, det hade varit coolt…(visste inte vad en vert ramp var, men det lät fränt) nu skulle jag åka, besegra rädslan för backen, visa alla att jag kunde, jag vågade… Böna, killen som var äldst av oss skejtare hade ju gjort det… nu var det fan min tur.

Tvekade i några sekunder men sen sparkade jag iväg försiktigt, det började rulla på, efter 4-5 meter började branten, sen gick det undan, vilken jäkla rush, satte mig lite ner för bättre balans, förberedde mig för den svaga svängen in i porten, jag skulle fixa det, ögonen tårades av fartvinden (eller lycka), vilket som så tog det tvärstopp, brädan försvann, jag försökte landa på fötterna men farten var för hög, tog 2 steg innan jag stöp i backen med händer o knän först, kände en svidande bränning i handflatorna, kände grus mot min axel, såg nyponsnåret virvla förbi i vägkanten, tänkte att helvete, detta kommer göra ont… det gjorde redan ont men tanken var slöare än känseln och det hela tog stopp mot betongkanten i ingången till porten, reste mig på skakiga ben, kände efter om kroppen funkade, det gjorde den, kollade knäna, det rann rött på båda och några flikar skinn hängde här och där och min lilltå på höger fot hade en konstig vinkel.. =/ skulle känna efter på foten om den var ok när det brände till ordentligt i händerna, kollade mina handflator som var helt upp-skavda och fulla med grus o sand, det blödde knappt, de var bara mörkrosa med svarta stenar i… försökte borsta av dem på shortsen men det gjorde för jävla ont…, petade till tån och.. plopp..den hoppade rätt igen, tänkte att det blir nog inget badat idag…o var e min bräda? hittade den i gräset en bit upp, såg också att nedre delen av backen var full av rötter o blommor som trängde upp genom asfalten, det var där det hade tagit stopp… haltade sakta hemåt, smög in via källaringången så att mina föräldrad inte skulle se mig,  vågade inte berätta vad jag hade gjort, sa att jag cyklat och vält och skrapat händerna, bandagerade och plåstrade om mig själv i smyg, hade långbyxor och badade ingenting på 3 veckor, sen när knän och fot hade läkt så sa jag till mamma att jag ramlat i ko-portsbacken med brädan… hennes svar var att – “asfaltsbarn, hoppas du lärt dig nått iallafall”… hon var hård men rättvis…

Nu när jag står nedanför Koportsbacken och tittar upp så tycker jag att den kanske inte var så jäkla hög och farlig, men då var den respektingivande, och jag “besegrade” den, på mitt sätt, 13 år gammal.